-
Det känns som att jag och väntar på en person som inte existerar. En person som jag har fantiserat ihop i mitt huvud och med tiden trott att han finns. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på honom, saknar honom, fantiserar om hur jag rör honom och hur han rör mig. Men han existerar ju inte, så hur fan går det ihop? Denna människa, som i fantasin vågar röra mig utan att bli äcklad, finns inte. Denna människa som inte blir rädd för all min ilska, hat och tårar, som inte blir förvirrad de dagar då jag inte make sense och bara är ett tomt skal, denna människa existerar inte på denna planet. Oftast accepterar jag det men ibland inte. Då ligger jag i sängen och skakar av köld och känslor, och kroppen bara skriker efter en varm och snäll hand.
Jag är rädd för att all hat fullkomligt har tagit över min kropp. Den är immun för så mycket. Jag behöver mycket styrka för att hela min kropp igen men jag är rädd för att jag inte har det. Det har jag inte haft på många år.