rottenpeony.blogg.se

Jag går i skogen. Solen lyser och värmer min heltäckande kropp. Solen värmer bara mitt yttre, mitt kalla skal. Den kan inte penetrera huden och värma min kalla insida. 
Jag går på en okänd stig mot en okänd destination. Jag är inte rädd för att gå vilse, jag tänker att vart jag än hamnar så är det meningen att jag ska komma dit. Det spelar ingen roll. 
Jag stannar upp, tittar upp mot de gröna trädkronorna, blundar, andas in den underbara doften av skog och tänker "här kan jag dö".

Jag fantiserar om min död och vad som händer efter att jag dör. Jag fantiserar att jag vaknar upp på en bädd av gräs och vita blommor. Känner dess ljuvliga doft kittla min näsa. Det enda jag hör är fåglar, vinden och vatten. Jag tänker inte att jag borde resa mig upp, jag ligger kvar blixtstilla. Känner ingenting. Eller jo, jag känner lugn. Hur länge jag ligger där vet jag inte. Timmar, minuter? Det spelar ingen roll, så länge jag känner lugnet. 
      Plötsligt blir allting så ljust. Ett ljus så mycket annorlundare än solen. Detta ljus fyller hela min kropp, ända in i märgen. Det fullständigt bländar mig och får mig att tappa andan. I detta ljus ser jag två ögon, ögon som ljusblå kristaller. I dessa ögon finns varken hat eller fara och jag känner inte den rädsla som jag alltid har känt när jag tittar in i någons ögon. Jag tänker att jag för evigt vill titta in i dom ögonen. 

      Ljuset försvinner sakta och jag kan snart se mer än bara ögon. Jag ser en snäll mun med smala läppar, kindben, ljus hy och långt, ljust hår. Håret ser ut som silvertrådar med guldkorn i och det lyser nästan som magi i solen. Den snälla munnen rör på sig och talar ett språk. Ett språk så främmande men ändå så bekant. Rösten är ganska mörk men samtidigt så änglalik. Jag förstår ganska snart att kristallögonen, den snälla munnen och de vackra håret tillhör en man. Män har alltid gjort mig rädd och obekväm men just nu känner jag ingen rädsla eller obekvämhet. 

     Mannen talar igen. Jag säger ingenting, bara stirrar. Plötsligt går han ner på knä och lutar sig fram mot mig. Ännu en gång talar han, fast med en mjukare röst. Hans ansikte är nu så nära mitt att jag kan känna hans heta andedräkt mot min hud. Jag känner hans armar under min kropp. Han lyfter mig försiktigt mot sig och bär sedan iväg mig. Mina armar hänger nästan lite livlöst på hans axlar men han håller mig stadigt så att jag inte ska ramla. Mitt ansikte är nästan begravt i hans hals och jag kan känna hans puls mot min näsa. Jag andas in hans doft. Han luktar som en blandning av skog och något som inte tillhör denna värld. Gudomligt. Det kanske är det han är? En gud. Jag bryr mig inte om att fråga. Jag bryr mig inte om att fråga vem han är eller vart någonstans han för mig. Jag är varken rädd eller känner ingen smärta längre och det är det som är viktigast.