En ballong full med vatten
Felicia: hur mår du? Det låter som att du mår bra!
Jag: ja jo... eller, jag vet inte riktigt.
Felicia: ja, men det betyder att du mår bra! Om du inte vet.
Jag höll inte med henne men det pallade jag inte säga då. Ville liksom inte förklara att vissa saker har blivit bättre medan andra har blivit värre eller är lika dåliga som förr. Ville inte förklara att jag är ganska duktig på att dölja mina känslor. Eller snarare att jag har glömt bort hur man visar dom. Att le känns ibland så onaturligt. Jag känner mig som Arnold Schwarzenegger i Terminator när han försöker le. Så nej, även om en person ser ut att må bra så betyder det inte alltid att hen gör det.
Efter fikat med Felicia funderade jag lite grann på vad i mitt mående som har och inte har blivit bättre. Min lust att dö kommer och går men jag känner samtidigt inte den lusten lika ofta som förut. För cirka ett år sen brukade jag fantisera om att bli påkörd av en bil eller känna att jag ville skära min hals med en tårtspade. Nuförtiden, ibland, känner jag "bara" att det skulle vara skönt att dö. Alla känslor jag känner - ångesten, ensamheten, ilskan, hatet mot en själv, sorgen, längtan, förvirringen, kåtheten, rädslan, avskyn, utmattningen, blir för mycket för kroppen. Jag är som en ballong som är fylld med för mycket vatten och ibland vill jag bara ta en nål och spräcka mig själv så att jag exploderar och allt vatten försvinner.
