Ahhh, juste. Jag har ju en blogg.
Update: jag tar en ny medicin vid namn Strattera. Enligt min läkare ska den "stabilisera mitt humör".
Jag hade extrema humörsvängningar hela vintern. Det går inte att beskriva ilskan jag gick runt och bar på. Jag kände hela tiden att jag ville slå ner någon eller något. Som tur var så gjorde jag inte det. Dock kunde jag ryta till som fan åt folk. Detta skapade så klart konflikter i min familj. Det gick t.o.m. så långt att jag en gång isolerade mig i mitt rum i en hel vecka. Jag sa kanske högst fem ord till min familj. Jag bara sov. Drogade mig själv så att jag skulle slippa vara vaken. Är jag vaken mår jag bara dåligt. Det gick t.o.m. så illa att jag ville dö. Jag tänkte ofta på döden. Tanken på att dö, på att ta mitt liv, gjorde mig nästan lite upphetsad.
I slutet av januari blev det bättre. Sen dess har jag väl mått relativt bra. Jag har inte tänkt på döden lika mycket.
Just idag känns det som att det börjar vända sig, att det börjar bli dåligt igen. Jag t.o.m. grät lite grann, men som tur var så var det ingen som såg. Anledningen är väl att jag känner mig ensam. Jag vill bara att någon stor människa ska krama om mig och aldrig släppa taget.
Jag känner mig som ett barn som har förlorat sina föräldrar. Känner mig så vilse, kall, rädd. Som ett litet barn.