Nu och då
Här är en text från den bloggen jag tycker om. Den är tre år gammal. Jag känner likadant nu som då. How depressing.
Det är svårt att släppa taget om en sorg som man aldrig riktigt har fått bearbeta. Stänga ute känslor och sudda bort minnen som en gång gjorde en så lycklig.
Efter så lång tid så tycker man väl att man borde ha gått vidare?
Varför ligger man då där i sin säng och gråter varma, saltiga tårar? Varför växer ens hat så mycket? Det växer varje dag och förgiftar en, utsöndrar bittra smaker i munnen och gör blodet svart. Hatet vänder sig emot en själv istället och attackerar. Hur kunde du vara så dum? Varför är du så ful? Gör något åt ditt ansikte! Varför fattar du ingenting? Vad är det för fel på dig? Varför är du så svag?
Hatet mot sig själv är så fruktansvärt påfrestande. Allt man ser i spegeln är mörka ringar, genomskinlig hy och en enda svag människa. Ingen eld i ögonen. Ingenting. Och man vet inte hur det har kunna hända. Varför. Varför det hände en själv. Efter regn kommer solsken. Jag ser inga solstrålar.